Igångsättningen som man kan kalla misslyckad på Fredagen fortsatte på Lördagen av att en läkare övertalade mig att vi skulle prova en gång till med hormonstaven. Jag hade inte sovit en blund på hela natten pga pinvärkar och oron över lillans hjärtljud.
Jag minns inte så mycket mer av den här dagen förutom att jag spydde varannan sekund och låg och flämtade mig igenom värkarna med en pappskål tryckt mot mitt bröst. Timmarna gick och jag fick endast en alvedon som smärtlindring. Till slut fick jag dropp för jag var så uttorkad, allt som kom ner i magen kom upp lika fort igen. Senare på kvällen började det göra riktigt ont och jag bad om ngt starkare än alvedon. Här fick jag en undersökning som visade att jag öppnat mig 2cm. Äntligen!!
Sköterskan erbjöd mig ett bad som smörtlindring och här ville jag ställa mig upp och kicksparka ner henne. Men jag tog mig till badet iaf och på vägen dit hann jag med ett toabesök. Där gick slemproppen och jag började blöda. Att stiga in i rummet med badet kändes som att komna till heaven minns jag. Fick en varm handdul lagd över magen och jag tog ganska många värkar här, låg kvar i det varma vattnet tills hela jag såg ut som ett russin.
Några timmar efter badet var jag så utmattad att jag blev beviljad epidural. Bara öppen 3cm. Epiduralen satt som ett schmäck och jag ville hoppa upp och kyssa anästesisten. Kunde nu slappna av för första gången på 2 dygn och lyckan var total. Jag blev ombedd att försöka vila några timmar så skulle morgonteamet ta över. Vila? Det var det dummaste jag hade hört, tyckte jag där och då. Nu var jag redo igen och ville ha ut ongen! Timmarna förflöt och jag kände inte av en enda värk. Vid 10 blev jag undersökt igen och jag var nästan fullt öppen (bara en kant kvar). Jubel och applåder och ingen smärta alls!
Vid lunch var den dära kanten borta och vattnet gick. Värkstimulerande dropp blev insatt och här tog det fart som bara den! Jag gnydde till min man att dom jävlarna stängt av epiduralen och att dom skulle sätta på den omdelbums. Sen kom krystvärkarna och mitt gnäll ändrade fokus till att jag skulle sprängas i rumpan. Jag trodde helt allvarligt att här kommer det ingen unge utan en 5kilos bajskorv. Jag minns att jag hörde barnmorskorna viska bakom min rygg (stod på knäna i sängen) att det skulle inte bli något före fyra. Jag slängde en blick på klockan som visade 14.55 och tänkte att jag lägger mig hellre ner och dör än har så här ont en timme till. Tre krystvärkar senare sa det plopp och ut kom hon 15.05. Resten är historia
Moderkakan kom ut kort därefter och jag sprack grad ett. Fick 1-2 stygn och brydde mig inte nämnvärt av läkaren som tråcklade på.
Efter tre dygns kämpande kom hon äntligen. Så här i efterhand har jag bara positivt att säga om förlossningen. Det kan låta som en evighet men när det väl satte igång så gick det så himla smidigt och snabbt.
Och det stämmer det alla har sagt: så fort jag såg henne på min mage var allt glömt och förlåtet.
Kärlek och Lycka
alleswirdbaldgut 